SPRÅKLIGA SVÅRIGHETER DEL 3: SPRÅKLIG FORM

Barnet har nu lagt grunden för sin förmåga att samspela och interagera med andra människor (språklig användning) och börjat bygga upp sin förståelse för ord och begrepp (språkligt innehåll). Nu återstår att få ordning på toppen av språkpyramiden: språklig form.

Med språklig form menas de aspekter av språket som styrs av bestämda "principer". Här ingår regler för hur orden uttalas liksom grammatiska regler (till exempel hur ett substantiv böjs för att markera plural, eller hur ett verb böjs för att markera dåtid). Det finns också regler för ordföljd, alltså hur ord får och inte får kombineras i en mening. Det är till exempel inte korrekt att på svenska säga Jag inte vill ha eller Nu vi går.

Svårigheter med språkets form är lätta att upptäcka. Vi är experter på att blixtsnabbt registrera ett uttalsfel eller en felaktig grammatik på vårt modersmål. Det är därför som den här sortens svårigheter hos barn är så välkända. (De flesta har nog mött ett barn som exempelvis säger lalle istället för nalle, eller jag springde fort!)

Uttalssvårigheter

Utvecklingen från det lilla barnets joller till ett vuxenlikt uttal tar lång tid (närmare bestämt runt 7 år) och de flesta gör en hel del fel i början, vilket är helt i sin ordning. Barnet anpassar ordens uttal efter vilka språkljud och kombinationer av stavelser det klarar att producera med munnen. Det innebär att ett litet barn kan använda väldigt grova förenklingar som kan vara svåra att tyda för utomstående, som till exempel bubub för "gubbe" eller ka för "anka". Det är också vanligt att samma ljudsekvens används för att beteckna flera olika ord. Till exempel kanske ka står för både "anka", "kvack" och "katt". Barnet har helt enkelt begränsade variationsmöjligheter men gör det bästa av situationen för att kunna kommunicera så mycket som möjligt. Efterhand lär sig barnet kombinera fler sorters ljud och stavelser med varandra, men fortsätter att förenkla uttalet ett bra tag till. Kanske säger barnet gocka för "docka" och boma för "blomma", förenklar konsonantkombinationer så att "springa" uttalas som pinga, och utelämnar stavelser så att "banan" blir nan.

SPRÅKLIGA SVÅRIGHETER DEL 2: SPRÅKLIGT INNEHÅLL

Nu har vi kommit till det mellersta området i språkpyramiden - språkets innehåll. Här ingår orden och meningarnas betydelse, alltså det faktiska innehållet/budskapet i det vi säger. Alla de kommunikativa milstolpar som nämndes i förra avsnittet, där barnet lär sig interagera, lyssna, fånga din uppmärksamhet, jollerprata med mera, lägger grunden för att sedan börja rikta uppmärksamheten mot vad orden står för.

Ett slags startskott för utvecklingen på det här området kan sägas vara när barnet når den så kallade "benämningsinsikten". Det brukar ske någonstans mellan 9 och 15 månaders ålder. Benämningsinsikten innebär att barnet dels lyckats urskilja ord ur strömmen av ljud som talas till det, och dessutom kopplat detta till en innebörd. Barnet förstår alltså att ett ord fungerar som en symbol för en företeelse eller ett föremål. I samband med detta brukar barnet även börja använda tydligare gester som att skaka på huvudet eller vinka (och om ni använt er av babytecken/stödtecken kanske barnet börjar teckna mer och mer aktivt för att kommunicera). Vid den här tiden brukar barnet också börja peka på föremål för att du ska benämna dem. Allt detta innebär att barnet, utöver sina kunskaper om hur social interaktion fungerar, nu börjat utveckla en förståelse för den faktiska informationen vi utbyter när vi pratar (språkets innehåll).

Hädanefter fortsätter barnet att koppla ihop fler och fler ord med en betydelse, vilket innebär att barnet börjat bygga upp sitt ordförråd. Det här ordsamlandet är helt nödvändigt, för utan ordförståelse kan vi inte förvänta oss att barnet ska börja använda ord för att kommunicera. Det kan därför dröja ytterligare en tid innan de första orden kommer. 

SPRÅKLIGA SVÅRIGHETER DEL 1: SPRÅKLIG ANVÄNDNING

I förra inlägget pratade vi om barn med försenad språkutveckling och varför det är klokt att uppmärksamma svårigheterna tidigt snarare än att “vänta och se”. Jag har tidigare beskrivit hur språkliga problem kan ta sig uttryck högre upp i skolåldern och vuxenlivet, och med det perspektivet är det förstås av stor vikt att barn som uppvisar tecken på språkliga svårigheter tidigt får hjälp att utveckla sitt språk så långt det är möjligt.

Jag kommer i tre delar att ta upp ett antal tecken/varningsflaggor som kan tyda på att ett barns språk och kommunikation inte utvecklas som förväntat. Observera att det inte går att säga exakt ålder för när ett barn senast ska ha utvecklat varje förmåga, men generellt följer kommunikationsutvecklingen ett visst mönster och sker relativt förutsägbart hos de flesta barn. Variationen mellan olika barn är stor, men hos barn med exempelvis språkstörning/språkliga inlärningssvårigheter sker utvecklingen som regel långsammare och ibland avviker den även från det förväntade mönstret.

Om ditt barn uppvisar flera tecken på språkliga och/eller kommunikativa svårigheter kan det vara klokt att få en bedömning hos logoped. Du kan när som helst be din BHV-sköterska om en remiss till logoped, och man brukar även kunna skriva ut egenremisser från landstingens/regionernas hemsidor som man själv fyller i och skickar in.

Att identifiera problemet

Ni som läst mina tidigare inlägg kanske minns att man brukar dela in den språkliga förmågan språklig användning, språkligt innehåll och språklig form. Dessa färdigheter utvecklas i tur och ordning under de första åren, från de mest grundläggande till de mer sofistikerade. De fortsätter även hela tiden att utvecklas parallellt. Barnet blir alltså inte färdig med en språklig förmåga innan det går vidare till nästa, men det kan ändå jämföras med ett husbygge där grunden som allting står på läggs först.

SPRÅKLIGA SVÅRIGHETER HOS BARN - SKA MAN VÄNTA OCH SE?

Varje förälder har säkerligen någon gång grubblat på om deras barn utvecklas som det ska. Det kan handla om alltifrån att börja krypa, äta själv, gå, tala, bygga klosstorn eller leka föreställandelek. Man jämför, medvetet eller omedvetet, med andra barn - det är lika svårt att låta bli som att försöka undvika att läsa texten på en stor reklamskylt. Det bara händer.

När ett barn utvecklas långsammare än jämnåriga ligger det såklart nära till hands att undra om något är fel. I många fall kanske man känner på sig att allt egentligen är i sin ordning, och då är det ofta ganska lätt att skaka av sig sådana tankar. Men i andra fall finns den där oron kvar, och kanske blir den större ju längre tiden går.

Många föräldrar till barn som har en sen språkutveckling får höra att de inte ska oroa sig, att alla barn är olika eller att det är bäst att vänta och se. Både en och annan vän eller släkting kanske drar sig till minnes ett barn som var "likadant", som inte sa någonting alls och där det "plötsligt bara lossnade". Du ska se att det säkert växer bort. De här råden kommer säkert i all välmening och i syfte att lugna. Och visst ligger det något i att barn är olika; det finns en mycket bred variation när det gäller tidpunkten vid vilken barn utvecklar såväl motoriska, intellektuella som språkliga förmågor. Det betraktas till exempel som normalt att gå både vid 8 och 18 månader.  På samma sätt kan språkanvändningen vid 18 månaders ålder bestå av 8 ord hos ett barn och 65 ord hos ett annat, trots att bådas ordförråd anses som helt normalt/typiskt för åldern.

Samtidigt finns det tecken som kan signalera att språkutvecklingen inte fortlöper som förväntat, och ofta - men inte alltid - kan det vara en indikation på att något inte står rätt till. Ju yngre barnet är desto svårare är det att avgöra om det rör sig om en språkstörning, om svårigheterna kanske förklaras bättre av en annan problematik (till exempel autism eller utvecklingsstörning) eller om de kommer att rätta till sig av sig självt.

VARFÖR SPRÅKET ÄR EN SÅ BIG DEAL

Jag kan tänka mig att en och annan läsare undrar varför i allsin dar jag ägnar så mycket energi åt det här med barns språkutveckling. Det finns ju så mycket annat ungarna ska lära sig! Äta, krypa, springa, cykla, inte slåss, räkna, simma, fotboll... Prata lär de väl sig ändå av bara farten?

Jo, visst är det så att de flesta barn lär sig prata av “bara farten”, utan att vi behöver göra så mycket för att hjälpa till. Så är hjärnan programmerad och det följer ett någotsånär förutsägbart mönster oavsett vilket språk barnet ska lära sig. Samtidigt ställs stora krav - vågar jag säga större än någonsin? - på språklig förmåga i vårt samhälle idag. Jämför till exempel med när vi levde som jägare och samlare, då förmågor som snabbhet, styrka och mod sannolikt var mer avgörande för hur man klarade sig i livet än storleken på ordförrådet. Att det är just språk som värderas så högt idag gör alltså att personer med språkliga svårigheter får extra mycket att kämpa med, precis som det utgjorde en större begränsning att ha dålig balans, syn eller muskelstyrka längre bak i tiden.

Idag vill jag skriva om varför språk är en sådan nyckelförmåga och varför det inte kan betraktas som en i raden av förmågor eller talanger hos ett barn (eller en vuxen). Att ha "lätt" eller "svårt" för språk är inte jämförbart med att ha lätt eller svårt för fotboll eller klarinettspel. Språklig förmåga kan snarare betraktas som en dörröppnare för flera andra förmågor och ger förutsättningar för att kunna ta till sig kunskap, läsa, skriva, hantera sociala relationer, lösa problem, hålla saker i huvudet med mera.

SÅ LÄSER DU FÖR BARN - 7 KONKRETA TIPS

I förra inlägget förklarade jag hur högläsning för barn kan involvera alla de "principer" som visat sig ha en särskilt positiv inverkan på språkutvecklingen. Idag tänkte jag dela med mig av några tips och idéer kring vad man kan tänka på i högläsningssituationen för att den ska bli så språkutvecklande som möjligt.

1. Välj rätt nivå på böckerna

Lägg gärna lite energi på att hitta böcker på en språklig nivå som är lagom utmanande för barnet. Det är inte per automatik mer språkutvecklande att läsa böcker med långa meningar och många nya ord för ett litet barn, som själv kanske bara talar i enstaka ord eller korta satser. Risken är då att barnet vänjer sig vid att inte förstå. Genom att läsa böcker där barnet klarar att tillgodogöra sig innehållet (kanske med lite hjälp från dig), lär sig barnet däremot att förvänta sig

DET HÄNDER NÄR DU LÄSER FÖR DITT BARN - UTAN ATT DU VET OM DET

Små, stora, hårda, mjuka, färgranna, tjocka, tunna… Det svämmar över av barnböcker här hemma. I köket, i badrummet, på golvet, under soffan, bakom tvättmaskinen, i väskan, i bilen, you name it. Jag bekänner villigt min skuld i detta eftersom jag råkar vara alldeles tokförtjust i barnböcker och har alldeles för nära till biblioteket. Men nu har min son upptäckt tjusningen med det hela, han med! Att dra runt på, riva ner, bläddra i och banka med böcker verkar vara en favoritsysselsättning just nu. Och så har han upptäckt något alldeles fascinerande: man kan titta i dem tillsammans! Det går inte att ta miste på förtjusningen när han förstår att vi ska LÄSA. Det liksom spritter i hela kroppen. Att sedan lyssna färdigt är ju en annan femma, ännu finns vissa begränsningar i det där med uppmärksamhet och koncentration...

Hursomhelst, eftersom jag ägnar mycket av dagarna till just barnböcker tänkte jag att det var dags för ett inlägg kring detta. De flesta av oss har med säkerhet hört att det är viktigt att läsa för barn. Om det är något de flesta föräldrar uppfattat gällande barns språkutveckling tror jag det är just detta.

Vad är det då som är så himla bra med att läsa för barn? Om detta har redan skrivits hyllmeter, och de flesta har nog snappat upp att bokläsning är språkutvecklande. Kanske har du hört att det ger ett större ordförråd och en god beredskap inför skolans läs- och skrivundervisning. Eller att det är viktigt att skapa en positiv attityd gentemot böcker. Syftet med det här inlägget är inte att fördjupa mig i alla fördelar med bokläsning, utan istället försöka förklara varför just bokläsning - och inte fotboll, matlagning eller pianospel - tycks vara ett sådant framgångsrecept för språkutveckling.

TECKEN SOM STÖD TILL TAL - SÅ KOMMER NI IGÅNG

Till följd av en mer aktiv bebis här hemma (som dessutom lagt sig till med vanan att vakna sisådär tretton gånger per kväll) har det blivit alldeles för lite tid över till bloggande, men nu är det dags för del två i den här miniserien om stödtecken.

I förra inlägget förklarade jag vilka fördelar det finns med att teckna samtidigt som man talar med barn, vilka barn som kan ha (mest) nytta av det, och jag försökte även slå hål på den lite seglivade myten att teckenanvändande kan hämma användningen av talade ord. Idag ska vi prata om hur det går till rent konkret när man använder stödtecken, och jag tänkte tipsa om hur du enkelt kommer igång att teckna på en nivå som passar dig och ditt barn!

TECKEN SOM STÖD TILL TAL - SÅ FUNGERAR DET

Tecken som stöd, tecken till tal, teckenkommunikation, TAKK, stödtecken, babytecken… Kärt barn har många namn! Idag tänkte jag förklara varför och hur man kan använda sig av tecken när man pratar med barn eller bebisar, något som jag vet att många föräldrar är intresserade av.

Vilka barn kan ha nytta av tecken?

Barn som inte kommer igång att prata i förväntad tid, eller där språkutvecklingen går mycket långsamt, brukar ofta av oss logopeder rekommenderas att börja med tecken som stöd till talet. Barn med olika typer av funktionsnedsättningar brukar också ha stor hjälp av tecken som komplement eller alternativ till det talade språket. Adopterade barn som redan påbörjat sin språkutveckling i sitt hemland kan ha nytta av tecken medan de lär sig sitt nya språk eftersom tecknen konkretiserar ordens innebörd och fungerar som en brygga mellan språken. Genom att visuellt efterlikna orden hjälper tecknen barnet att koppla olika begrepp som redan är kända på modersmålet till det nya språket som ska läras in. Det har även blivit populärt att använda tecken med bebisar som ännu inte kan uttrycka sig med talade ord, något som då går under benämningen babytecken. Principen är ungefär densamma: man pratar som vanligt, och förstärker samtidigt de viktigaste orden med tecken lånade från teckenspråket. Man tecknar alltså samtidigt som man talar.

BARN PRATAR SÅ BRA DE KAN

Han kan egentligen, han bara slarvar.

Som den nervösa student jag var på min allra första praktik under logopedutbildningen visste jag inte riktigt hur jag skulle bemöta påståendet. Orden yttrades av en pappa vars femåriga son kämpade med sina R-ljud. Sonen var märkbart besvärad av pappans missnöjda ton varje gång han misslyckades. Jag minns fortfarande situationen eftersom det var första gången jag mötte den här förklaringen. Att barn säger fel för att de slarvar eller är lata. Jag har mött synsättet inte bara när det gäller uttalssvårigheter, utan även bristande ordförråd (han vet vad det heter, orkar bara inte säga det), svag språkförståelse (hon förstår allt vi säger, men vill inte lyssna), stamning (det går bättre bara han koncentrerar sig, men han slarvar ofta) och så vidare.

Eftersom tal och språk är så självklart för de flesta av oss, har många inte reflekterat över vilken komplex process det är. Vad som krävs för att det ska fungera, hur olika delar av hjärnan samverkar med en perfekt precision och timing. Då är det lätt att tänka att lathet eller ovilja hos barnet orsakar problemet när “pratet” inte fungerar.

Detta är en seglivad missuppfattning som jag gärna skulle vilja slå hål på! Barn pratar så bra de kan, minns jag att min handledare kommenterade situationen med pappan. Och det ligger verkligen mycket i de orden! Kommunikation är en av de starkaste drivkrafterna vi har och det finns inga vuxna eller barn som medvetet försvårar för andra att förstå vad de menar. 

SPRÅKUTVECKLANDE STRATEGIER DEL 7: SÅ LOCKAR DU BARNET TILL ATT PRATA MER

I förra inlägget förklarade jag varför det kan vara bra att dra ner på frågor av typen Vad är det eller Kan du säga bil/häst/mamma. För att hjälpa barnet att komma igång att prata kan du istället skapa situationer som lockar till att kommunicera och uttrycka sig. Hur gör man det då? Jag tänkte idag nämna fyra bra knep som brukar fungera.

1. Ha roligt själv!

Det här kan verka självklart, men ju mer jag interagerat med barn och observerat andra interagera med barn desto mer övertygad har jag blivit om att det verkligen, verkligen är en nyckel till framgång när det gäller att få barn intresserade av kommunikation. Jag har tidigare skrivit om vikten av att fånga barnets uppmärksamhet, och när allt kommer till kritan: vad fångar ett barns uppmärksamhet mer än sådant som är roligt? Det är väldigt lockande för ett barn att interagera med en vuxen som har roligt själv, så bjud på dig själv och var inte rädd för att vara lite fånig! Le mycket mot barnet. (Här kommer en trist sanning: Det är superlätt att le mot barn som själva ler och inte alltid lika lätt att le mot barn som inte ler. Men le i alla fall, även om barnet inte ger respons direkt.) Visa barnet att du tycker om att prata, leka och busa med barnet. Använd roliga ord och läten som fångar barnets uppmärksamhet som Pang, Bom, Woooow, Krasch, Tuuuuut, och så vidare. Härma hur kossan, hunden, flygplanet, regnet och bilen låter. Visa med hela kroppen när något är spännande eller roligt och skratta mycket med barnet! Barnet kommer att märka när du har roligt och det kommer att öka chanserna att barnet stannar kvar i aktiviteten, faktiskt uppmärksammar det du säger och själv ger respons.

SPRÅKUTVECKLANDE STRATEGIER DEL 6: KRÄV INTE PRAT

När ett barn tar klivet att börja använda ord för att uttrycka sig tror jag att de flesta föräldrar känner ungefär samma sak: Wow! Det här är SÅ häftigt. Hur ska jag få den här ungen att säga MER!? Och det är väl inte så konstigt att man blir ivrig. (Själv kan jag bara föreställa mig detta eftersom mitt eget barn inte sagt några ord ännu!) I det läget ligger det kanske nära till hands att börja ställa en massa frågor till barnet i ett försök att få barnet att prata mer. Kanske ungefär såhär:

Vad är det?
Kan du säga bil?
Vilken färg är det?
Vad säger katten?
Kan du säga fisk?
Kan du säga mamma?
Vad heter den?

Frågor av den här typen är frestande att ställa eftersom de fordrar ett svar, men jag tänkte idag nämna några anledningar till varför det kan vara bra att dra ner på dem (även om det är svårt!). En anledning är att den här interaktionsstilen är väldigt vuxenstyrd och inte uppmuntrar barnet till att samtala med dig och ta egna kommunikativa initiativ. Ett vanligt samtal brukar ju kännetecknas av två personer som turas om att tala, fråga och lyssna, inte en person som frågar och en annan som svarar. Det är därför inte säkert att frågandet alltid motiverar barnet att prata, utan kanske leder det rentav till mer tystnad. Den här sortens direkta frågor ger inte utrymme att själv formulera ett svar, så om barnet inte kan svaret, förstår frågan (eller tycker att den är särskilt intressant) är risken stor att barnet inte svarar alls.

SPRÅKUTVECKLANDE STRATEGIER DEL 5: RÄTTA MINDRE OCH OMFORMULERA MER

Det finns ett “aldrig” när det gäller att prata med små barn, tycker jag. Jag tycker aldrig att man bör kritisera eller rätta barnet ifråga om uttal (t ex när barnet säger foffa för soffa), felaktig grammatik eller meningsbyggnad (t ex när barnet säger jag inte äta, han springde dit, där månen).

Det finns få saker som kan döda ett barns lust att kommunicera mer än direkt kritik riktad mot barnets sätt prata. Direkta korrigeringar ger onödiga och tråkiga avbrott i ett samtal och dessutom medför det lätt att barnet tappar tråden och kommer av sig i sitt berättande. Tänk dig själv att du sitter och berättar om en superhäftig upplevelse du just varit med om, och samtalspartnern inte kan låta bli att gång på gång kommentera dina ordval, din dialekt eller hur du snubblar på något ord. Du tappar troligtvis den där glöden att berätta ganska snabbt… Att ofta kritisera barns sätt att prata kan i värsta fall leda till att barnet börjar undvika att tala då detta förknippas med något obehagligt eller jobbigt.