Barnet har nu lagt grunden för sin förmåga att samspela och interagera med andra människor (språklig användning) och börjat bygga upp sin förståelse för ord och begrepp (språkligt innehåll). Nu återstår att få ordning på toppen av språkpyramiden: språklig form.
Med språklig form menas de aspekter av språket som styrs av bestämda "principer". Här ingår regler för hur orden uttalas liksom grammatiska regler (till exempel hur ett substantiv böjs för att markera plural, eller hur ett verb böjs för att markera dåtid). Det finns också regler för ordföljd, alltså hur ord får och inte får kombineras i en mening. Det är till exempel inte korrekt att på svenska säga Jag inte vill ha eller Nu vi går.
Svårigheter med språkets form är lätta att upptäcka. Vi är experter på att blixtsnabbt registrera ett uttalsfel eller en felaktig grammatik på vårt modersmål. Det är därför som den här sortens svårigheter hos barn är så välkända. (De flesta har nog mött ett barn som exempelvis säger lalle istället för nalle, eller jag springde fort!)Med språklig form menas de aspekter av språket som styrs av bestämda "principer". Här ingår regler för hur orden uttalas liksom grammatiska regler (till exempel hur ett substantiv böjs för att markera plural, eller hur ett verb böjs för att markera dåtid). Det finns också regler för ordföljd, alltså hur ord får och inte får kombineras i en mening. Det är till exempel inte korrekt att på svenska säga Jag inte vill ha eller Nu vi går.
Uttalssvårigheter
Utvecklingen från det lilla barnets joller till ett vuxenlikt uttal tar lång tid (närmare bestämt runt 7 år) och de flesta gör en hel del fel i början, vilket är helt i sin ordning. Barnet anpassar ordens uttal efter vilka språkljud och kombinationer av stavelser det klarar att producera med munnen. Det innebär att ett litet barn kan använda väldigt grova förenklingar som kan vara svåra att tyda för utomstående, som till exempel bubub för "gubbe" eller ka för "anka". Det är också vanligt att samma ljudsekvens används för att beteckna flera olika ord. Till exempel kanske ka står för både "anka", "kvack" och "katt". Barnet har helt enkelt begränsade variationsmöjligheter men gör det bästa av situationen för att kunna kommunicera så mycket som möjligt. Efterhand lär sig barnet kombinera fler sorters ljud och stavelser med varandra, men fortsätter att förenkla uttalet ett bra tag till. Kanske säger barnet gocka för "docka" och boma för "blomma", förenklar konsonantkombinationer så att "springa" uttalas som pinga, och utelämnar stavelser så att "banan" blir nan.