Tänk dig att du är på besök i Japan. Före besöket har du memorerat ett par enkla ord och fraser, så att du ska kunna ta dig fram hjälpligt. Framme i Japan hör du människor till höger och vänster som pratar, i en jämn ström av ord som avlöser varandra. Du har inte en chans att urskilja var orden börjar och slutar, men här och där snappar du upp något bekant uttryck. I bästa fall får du ett hum om vad de talar om, men mestadels dränks de ord du faktiskt känner igen i allt prat.
På liknande sätt kan språket te sig för ett litet barn som ska lära sig att prata. Orden flyter ihop och en vuxens tal kanske uppfattas ungefär så här: Komhärlillavännensåskadufålitefrukostinnandetärdagsattåka. För alla som talar ett språk flytande är det förstås inga problem att orden följer efter varandra utan några hörbara pauser emellan - vi känner ju igen orden och registrerar dem blixtsnabbt. För ett litet barn som bara förstår en begränsad mängd ord, är det däremot svårare att urskilja de enskilda orden i strömmen av prat som omger dem. Särskilt svårt blir det när meningarna är långa och komplicerade och en stor del av orden är främmande för barnet. Ordet åka är till exempel bra mycket lättare för ett litet barn att uppmärksamma i en sats som vi ska åka bilen (särskilt om barnet redan förstår vi ska och bilen), jämfört med en längre mening med flera obekanta ord, som Nu ska vi sätta oss i bilen och först åka till affären och handla och sen hämta storasyster på förskolan.
