Har du någon gång reflekterat över hur du pratar med ditt barn? Vilka ord du använder/inte använder, hur långa och svåra meningar du använder, vilken mängd kroppsspråk och gester du använder, hur du använder språkmelodin, om (och hur!) du läser, sjunger, ramsar och så vidare?
Utan att vi tänker på det finns det en hel massa saker i vårt eget tal och språk som påverkar barnets språkutveckling. Förutom hur du pratar med ditt barn påverkas förstås språkutvecklingen av en massa andra faktorer, såsom medfödda förutsättningar, andra människor i omgivningen, kompisar, förskola/skola, böcker och så vidare. Men faktum kvarstår - du som förälder står redan tidigt i barnets liv för en stor del av barnets språkliga input!
Jag har (mer än en gång) hört yttranden i stil med att man inte ska "prata bebisspråk med barn" och att "lika bra de lär sig rätt från början". Det verkar vara en ganska vanlig uppfattning att man inte ska prata "barnsligt" med barn, utan använda ett korrekt och helst så vuxenlikt språk som möjligt från början. Kanske bottnar det i en oro över att barnet annars lär sig "fel", att man gör barnet en björntjänst genom att anpassa sitt språk för mycket i samtal med dem. I andra fall kanske det mer är ett uttryck för någon slags allmän princip om att barn inte ska "daltas" med för mycket.
Detta, bland annat, har inspirerat mig till att starta den här bloggen. När det handlar om språkinlärning och språkutveckling tror jag inte att vi kan anpassa oss för mycket efter barnet. Man kan säkert skämma bort barn på många sätt, men aldrig språkligt. Inte heller finns det några belägg för att barn inte lär sig prata "riktigt" för att föräldrar använder ett barnanpassat tal och språk - tvärtom är det just detta som (kanske mer än något annat) gynnar barns språkutveckling!
Hoppas du tycker det här är lika spännande som jag och vill veta mer om vad som funkar (och inte funkar) när det gäller barns prat! Välkommen tillbaka!
Inga kommentarer