En av de milstolpar i barnets utveckling som kanske möter allra mest hurrarop hos föräldrar är nog de första orden. Från att ha kommunicerat med joller, skrik, skratt, mimik och kroppsspråk kan barnet plötsligt uttrycka sig med riktiga ord. Det är såklart stort för både barnet och föräldrarna!
När det gäller små barns språk är det dock väldigt lätt att allt fokus hamnar på vad barnet kan säga. Hur många ord det kan, hur avancerade meningar det kan använda och hur bra uttalet är. Det är inte så konstigt, eftersom dessa förmågor går att “ta på” och eftersom en försening också märks genom att barnet inte talar som förväntat för åldern. Något som däremot inte alltid är lika uppenbart för omgivningen är hur mycket språk (ord och meningar) barnet förstår.
Jag skulle vilja ta tillfället i akt och inleda med ett inlägg kring just språkförståelse, eftersom detta är något jag som logoped intresserar mig kanske allra mest för när det gäller ett barns språkutveckling. Att barnet börjar prata är nämligen inte en isolerad förmåga som ploppar upp ur ingenstans! Det är ett resultat av flera andra förmågor som måste utvecklas först, inte minst förmågan att förstå ord. Ett barn förstår alltid fler ord än vad det själv kan uttrycka (det gör vi vuxna med, förresten!), vilket innebär att språkanvändningen bygger på språkförståelsen. Det finns visserligen undantag för den “regeln” - exempelvis kan barn med autism använda en del ord och uttryck utan att egentligen förstå dess innebörd - men hos barn med typisk utveckling ligger språkförståelsen till grund för uttrycksförmågan.
Vad är språkförståelse?
Begreppet språkförståelse har jag märkt kan missförstås ibland, så låt mig därför klargöra vad jag menar med detta. Med språkförståelse menar jag inte barnets generella förståelse eller intelligens, utan barnets förmåga att koppla ord och meningars innehåll till en betydelse. Till exempel krävs en ganska välutvecklad språkförståelse för att förstå skillnaden mellan meningarna Hunden flickan hittade var trött och Flickan hunden hittade var trött. Man behöver både förstå vad alla orden betyder (ordförståelse), och hur ordens placering i meningen påverkar betydelsen (grammatisk förståelse/meningsförståelse). När jag pratar om språkförståelse inkluderar jag både ordförståelse och grammatisk förståelse/meningsförståelse.
Språk används oftast i ett sammanhang, där barnet får mängder med stöd för språkförståelsen genom ledtrådar i omgivningen. Exempelvis kan barnet dra slutsatser utifrån det man kan se, genom att läsa av andra människors kroppsspråk och språkmelodi, att utgå från tidigare erfarenheter och så vidare. Kunskap om rutiner och hur saker brukar gå till hjälper också barnet att förstå mer vad som förväntas av det. Den här sortens förståelse brukar kallas för situationsförståelse. Det innebär att den “rena” språkförståelsen kan vara mycket svår att bedöma i en vardaglig situation där ju mängder av andra ledtrådar stöttar förståelsen. Exempelvis behöver ett barn inte fullt ut förstå den språkliga skillnaden mellan meningarna om flickan och hunden för att förstå vem som var trött, om meningen sägs i samband med till exempel bokläsning där en bild illustrerar händelsen. Att däremot förstå skillnaderna mellan de två meningarna utan något som helst sammanhang och utan ledtrådar - det vill säga endast utifrån ordens placering i meningen - kräver däremot en god språklig förståelse.
Jag tycker att det är bra att försöka skilja på språkförståelse och situationsförståelse (även om de i praktiken samverkar). Det är nämligen ganska vanligt att ett barn med mycket välutvecklad situationsförståelse, men inte lika välutvecklad språkförståelse, tycks “förstå allt man säger”. Det kan leda till att man förutsätter att barnet förstår lika mycket ord och meningar i alla situationer, även när kontexten inte räcker till för att stötta förståelsen. En fråga som “vill du ha vatten?” kanske är begriplig för ett litet barn i en måltidssituation, men är inte automatiskt lika begriplig på bussen där inget vattenglas syns till. Låt mig ge ytterligare ett exempel:
Pappa och Rasmus, 2 år, är ute och leker. Det är förmiddag och det närmar sig lunch. Pappa säger till Rasmus: "Efter att vi kommit in ska vi först ta av oss skorna och sedan äta." För att Rasmus ska ta av sig skorna och sätta sig vid bordet räcker det med att han förstår delar av meningen, som "ta av skorna" och "äta". Han behöver inte ha stenkoll på begrepp som ska, när och efter. Det är ju i den ordningen det brukar ske! Hade pappa sagt "Efter att vi kommit in ska vi först äta och sedan ta av oss skorna", är det däremot inte lika säkert att Rasmus följt pappas instruktioner eftersom det strider mot den rutinmässiga kunskapen om hur det brukar gå till om dagarna.
Detta illustrerar hur mycket situationsförståelsen hjälper till när barn ska förstå vad som sägs till dem, men också att det kan bli tokigt när det som faktiskt sägs strider mot vad barnet förväntar sig (eller när inte tillräckligt många ledtrådar finns att hämta i omgivningen).
Vad spelar det här för roll?
Min erfarenhet är att när fokus flyttas från hur mycket barnet pratar till hur mycket ord och meningar barnet förstår har det en enorm inverkan på hur vi som vuxna pratar med barn. När föräldrar börjar reflektera över var barnet befinner sig i sin språkförståelse, istället för vilka ord det kan och inte kan säga, blir det väldigt naturligt att anpassa sitt eget sätt att prata med barnet för att underlätta språkförståelsen.
Hur gör man för att underlätta för språkförståelsen då? Detta tänkte jag berätta mer om i kommande inlägg, håll tillgodo!
Inga kommentarer