BARN PRATAR SÅ BRA DE KAN

Han kan egentligen, han bara slarvar.

Som den nervösa student jag var på min allra första praktik under logopedutbildningen visste jag inte riktigt hur jag skulle bemöta påståendet. Orden yttrades av en pappa vars femåriga son kämpade med sina R-ljud. Sonen var märkbart besvärad av pappans missnöjda ton varje gång han misslyckades. Jag minns fortfarande situationen eftersom det var första gången jag mötte den här förklaringen. Att barn säger fel för att de slarvar eller är lata. Jag har mött synsättet inte bara när det gäller uttalssvårigheter, utan även bristande ordförråd (han vet vad det heter, orkar bara inte säga det), svag språkförståelse (hon förstår allt vi säger, men vill inte lyssna), stamning (det går bättre bara han koncentrerar sig, men han slarvar ofta) och så vidare.

Eftersom tal och språk är så självklart för de flesta av oss, har många inte reflekterat över vilken komplex process det är. Vad som krävs för att det ska fungera, hur olika delar av hjärnan samverkar med en perfekt precision och timing. Då är det lätt att tänka att lathet eller ovilja hos barnet orsakar problemet när “pratet” inte fungerar.

Detta är en seglivad missuppfattning som jag gärna skulle vilja slå hål på! Barn pratar så bra de kan, minns jag att min handledare kommenterade situationen med pappan. Och det ligger verkligen mycket i de orden! Kommunikation är en av de starkaste drivkrafterna vi har och det finns inga vuxna eller barn som medvetet försvårar för andra att förstå vad de menar. 

barn-pratar-så-bra-de-kan

Men han kan ju ibland! Då är det väl slarv? 

Det kan ligga nära till hands att betrakta barnets svårigheter som slarv när barnet ibland säger rätt, ibland inte. Men jag vågar ändå påstå att när något blir “fel” beror det väldigt sällan på barnets attityd och väldigt ofta på att något är svårt. Var det svåra ligger är inte alltid uppenbart och lätt att lista ut, men jag gillar liknelsen mellan hjärnans fungerande och en dators. Jag är en sån som har (o)vanan att ha ca 28 flikar uppe i webbläsaren, 10 program igång i bakgrunden samtidigt som jag streamar musik och redigerar stora bildfiler, något som lätt leder till att datorn blir överbelastad och låser sig. 

Precis som datorer har våra hjärnor en "maxkapacitet" och när den är nådd kommer något att börja fungera sämre. Har vi till exempel för mycket uppmärksamhet på mobiltelefonen när vi kör bil riskerar vi att krocka, eftersom för lite kapacitet finns över till att koncentrera oss på bilkörningen. Försöker vi föra en invecklad diskussion samtidigt som vi mäter upp kaffepulver är det lätt hänt att vi tappar räkningen på kaffemåtten. Och så vidare.

Vad har då detta med uttal att göra? Om vi tar just svårigheter med R-ljudet som exempel: Barnet kanske kan ljuda rrrr på uppmaning, och ibland säga rrros, rrräv eller rrregn. Eller kanske har barnet till och med visat att han eller hon kan säga en mening som Titta en räv! vid något tillfälle. Ändå kan det vara så förtvivlat svårt att säga räv när barnet pratar i vanliga meningar i sin vardag. Varför? 

Ett barn som börjat lära in ett nytt språkljud behöver ofta använda stora mängder av sin koncentration (sin "hårddiskkapacitet") för att producera språkljudet. Processen att forma tungan, läpparna, käken och gommen rätt och kombinera detta med precis rätt mängd röststyrka som krävs för att få igång vibrationen i tungan, är ännu inte automatiserad och kräver 100% fokus. När du och jag talar behöver vi inte anstränga oss för att uttala språkljuden rätt och det blir därför tillräckligt mycket hjärnkapacitet över för att ägna åt oss sådant som krävs för att föra ett samtal, såsom att välja rätt ord, formulera meningar, lyssna, ta in och reflektera över vad samtalspartnern säger, tänka ut ett svar, plocka fram ett minne, upptäcka missförstånd i samtalet med mera. Barnet klarar inte av att göra både och. Barnet kommer därför alltid att prioritera det viktigaste, det vill säga koncentrera sig på innehållet i samtalet eller berättandet. Att kommunicera är (som tur är) en starkare drivkraft än att tala korrekt. Förklaringen till att uttalet kan fungera i en situation men inte en annan beror alltså på situationen och inte på barnet.

Det är viktigt att förstå att processen från att kunna låta rrrrrr till att använda ljudet i alla ord i alla situationer kan ta lång tid. Man kan något förenklat säga att utvecklingen oftast följer mönstret ljud, ord, mening, fritt berättande. När barnet lärt sig uttala ett språkljud brukar barnet kunna placera det i ett ord, oftast i början av ordet som i räv. Successivt lär sig barnet använda ljudet även i andra positioner i ordet som i slutet (hår, sår), i mitten (bara, myra) och tillslut även i komplicerade konsonantkombinationer (krok, skrika). När talrörelsen för ett ord har blivit mer inlärd kan barnet börja använda det här ordet i en mening. Sista nivån innebär att barnet kan använda ordet inte bara i en avgränsad mening som Titta en räv utan medan barnet pratar på som vanligt. Då är ordet tillräckligt automatiserat och barnet kan frigöra "hårddiskkapacitet" till att ägna sig åt samtalet. En del barn kan stanna länge på en nivå (och ibland behöva hjälp att komma vidare). Observera dock att språkljudet ofta kan vara helt automatiserat i vissa ord, medan barnet kanske fortfarande kämpar på en tidigare nivå med andra ord med samma språkljud.

Detta innebär att barnets uttal kan variera kraftigt mellan olika situationer beroende på vilken nivå barnet befinner sig på, vilken sorts samtal det rör sig om, hur mycket information barnet behöver uppmärksamma och bearbeta, om barnet samtidigt måste koncentrera sig på en annan aktivitet, med mera. Det gäller ju i samma utsträckning många av våra egna prestationer - ska vi laga en avancerad maträtt går det troligtvis bättre i lugn och ro än under tidspress när vi samtidigt ska baka bröd och svara i telefon...

Ytterligare några exempel

Jag nämnde i inledningen andra svårigheter med tal och språk som ibland kopplas till slarv eller lathet. Jag tänkte ge några exempel som jag stött på och föreslå ett annat sätt att tolka situationen (observera att det inte behöver stämma för alla barn som uppvisar just det här beteendet).  

Du frågar Vad är det? och pekar på en magnet. Barnet svarar inte, trots att du vet att hon förstår magnet och vid något tillfälle även sagt ordet. 

Tänkbar förklaring: Barnet vet vad magnet betyder och har lagrat det i sitt ordförråd, men har svårt att plocka fram ordet i rätt stund (ordmobiliseringssvårigheter).

Ditt barn stammar och har fått lära sig några "tekniker" för att tala mer flytande. Du som förälder hör att barnet stammar pyttelite i samtal med en kompis. Vid middagen stammar barnet däremot på var- och vartannat ord. 

Tänkbar förklaring: Eftersom den här sortens tekniker innebär att medvetet och fokuserat styra talet kräver det ofta mycket energi från personen som stammar. Då är det inte ovanligt (och inte så underligt) att man också behöver vila sig från detta i situationer där man känner sig trygg. Det här barnet kanske visserligen kan koncentrera sig och stamma mindre, men det är knappast slarv att då och då pusta ut en aning (ingen anklagar väl en maratonlöpare för att vara lat när denne efter ett lopp slöar i soffan!). 

Barnet följer inte instruktionen som Hämta nycklarna som ligger på bordet under stolen. Ändå vet du att barnet förstår alla orden.

Tänkbar förklaring: Meningen innehåller en längre bisats (som ligger på bordet under stolen) och den grammatiska förståelsen är inte tillräcklig för att barnet ska förstå meningen. Eller också finns begränsningar i arbetsminnet som gör att barnet bara minns sista halvan av meningen eller kanske ett par enstaka ord.

Avslutningsvis

När barnet har tillräckliga förutsättningar för att använda rätt uttal, rätt ord, bygga längre meningar, förstå längre meningar (eller vad det nu kan handla om), kommer han eller hon också att göra det. Utgår vi från att barnet "egentligen" kan är det lätt hänt att vi skapar orealistiska förväntningar på barnets förmågor och - kanske i ren välvilja - uppmanar barnet att anstränga sig eller koncentrera sig mer, när vi egentligen borde försöka hjälpa barnet med det som är svårt. En övertro på barnets kapacitet resulterar alltså lätt i för högt ställda krav, vilket inte gagnar språkutvecklingen. Det här betyder självklart inte att vi ska underskatta barns förmågor, men förhållningssättet att barn pratar så bra de kan hjälper oss att möta barnet på rätt nivå och utgör en bättre grund för att hjälpa barnet utveckla sitt språk. 

Inga kommentarer

Back to Top