VARFÖR SPRÅKET ÄR EN SÅ BIG DEAL

Jag kan tänka mig att en och annan läsare undrar varför i allsin dar jag ägnar så mycket energi åt det här med barns språkutveckling. Det finns ju så mycket annat ungarna ska lära sig! Äta, krypa, springa, cykla, inte slåss, räkna, simma, fotboll... Prata lär de väl sig ändå av bara farten?



Jo, visst är det så att de flesta barn lär sig prata av “bara farten”, utan att vi behöver göra så mycket för att hjälpa till. Så är hjärnan programmerad och det följer ett någotsånär förutsägbart mönster oavsett vilket språk barnet ska lära sig. Samtidigt ställs stora krav - vågar jag säga större än någonsin? - på språklig förmåga i vårt samhälle idag. Jämför till exempel med när vi levde som jägare och samlare, då förmågor som snabbhet, styrka och mod sannolikt var mer avgörande för hur man klarade sig i livet än storleken på ordförrådet. Att det är just språk som värderas så högt idag gör alltså att personer med språkliga svårigheter får extra mycket att kämpa med, precis som det utgjorde en större begränsning att ha dålig balans, syn eller muskelstyrka längre bak i tiden.

Idag vill jag skriva om varför språk är en sådan nyckelförmåga och varför det inte kan betraktas som en i raden av förmågor eller talanger hos ett barn (eller en vuxen). Att ha "lätt" eller "svårt" för språk är inte jämförbart med att ha lätt eller svårt för fotboll eller klarinettspel. Språklig förmåga kan snarare betraktas som en dörröppnare för flera andra förmågor och ger förutsättningar för att kunna ta till sig kunskap, läsa, skriva, hantera sociala relationer, lösa problem, hålla saker i huvudet med mera.

0
Back to Top