SPRÅKLIGA SVÅRIGHETER HOS BARN - SKA MAN VÄNTA OCH SE?

Varje förälder har säkerligen någon gång grubblat på om deras barn utvecklas som det ska. Det kan handla om alltifrån att börja krypa, äta själv, gå, tala, bygga klosstorn eller leka föreställandelek. Man jämför, medvetet eller omedvetet, med andra barn - det är lika svårt att låta bli som att försöka undvika att läsa texten på en stor reklamskylt. Det bara händer.

När ett barn utvecklas långsammare än jämnåriga ligger det såklart nära till hands att undra om något är fel. I många fall kanske man känner på sig att allt egentligen är i sin ordning, och då är det ofta ganska lätt att skaka av sig sådana tankar. Men i andra fall finns den där oron kvar, och kanske blir den större ju längre tiden går.

Många föräldrar till barn som har en sen språkutveckling får höra att de inte ska oroa sig, att alla barn är olika eller att det är bäst att vänta och se. Både en och annan vän eller släkting kanske drar sig till minnes ett barn som var "likadant", som inte sa någonting alls och där det "plötsligt bara lossnade". Du ska se att det säkert växer bort. De här råden kommer säkert i all välmening och i syfte att lugna. Och visst ligger det något i att barn är olika; det finns en mycket bred variation när det gäller tidpunkten vid vilken barn utvecklar såväl motoriska, intellektuella som språkliga förmågor. Det betraktas till exempel som normalt att gå både vid 8 och 18 månader.  På samma sätt kan språkanvändningen vid 18 månaders ålder bestå av 8 ord hos ett barn och 65 ord hos ett annat, trots att bådas ordförråd anses som helt normalt/typiskt för åldern.

försenad-språkutveckling

Samtidigt finns det tecken som kan signalera att språkutvecklingen inte fortlöper som förväntat, och ofta - men inte alltid - kan det vara en indikation på att något inte står rätt till. Ju yngre barnet är desto svårare är det att avgöra om det rör sig om en språkstörning, om svårigheterna kanske förklaras bättre av en annan problematik (till exempel autism eller utvecklingsstörning) eller om de kommer att rätta till sig av sig självt.

Någon kanske undrar varför vi överhuvudtaget ska uppmärksamma svårigheter i så tidiga åldrar. Det kan ju mycket väl växa bort, så varför inte bara vänta och se? Alla barn är väl olika och utvecklas i sin egen takt? Varför sätta “etiketter” på barn? 

Jag kan förstå synsättet, men tycker samtidigt att det finns åtminstone två problem med det:

1) Att utgå ifrån att språkliga problem “växer bort” tills motsatsen är bevisad, gör att barn som verkligen är i behov av insatser riskerar att gå miste om dem under lång tid (i värsta fall flera år). Givetvis är det aldrig försent att söka hjälp, men det går heller inte att komma ifrån att tidiga insatser gör skillnad. Barns hjärnor går helt enkelt lättare att påverka ju yngre de är (hjärnan är mer “plastisk”, som man säger). Dessutom kan ofta gapet mellan barnet och andra jämnåriga hinna bli större ju äldre barnet blir (det blir svårare att komma ikapp).

2) I många fall känner föräldrar på sig när barnet inte utvecklas i förväntad takt, trots omgivningens försök att lugna. I de fallen tänker åtminstone jag att man som förälder hellre föredrar information och fakta. Risken är annars att man blir väldigt ensam med sin oro och känner en maktlöshet inför att inte kunna hjälpa sitt barn. Ofta kan dessutom ovissheten vara värre än att göra något åt problemet. Kort sagt: det gynnar varken förälder eller barn att vänta och se!

Som jag ser det är det därför bättre att uppmärksamma när barn inte utvecklar sitt språk och sin kommunikation som förväntat, oavsett om det kommer att växa bort eller inte. Det betyder inte att barnet automatiskt får en språkstörningsdiagnos. På engelska används ofta termen “late talkers” för att beteckna små barn (oftast under tre år) som av någon anledning inte tillägnar sig språket i förväntad takt. Hos många “late talkers” växer problemen bort, hos andra inte. Eftersom det kan vara svårt att avgöra om det rör sig om en språkstörning i tidig ålder tycker jag att det är ett användbart begrepp. Det är alltså ett enklare sätt att säga att “Det finns en märkbar språkförsening, men vi vet inte riktigt varför eller om det kommer att hålla i sig. Det är inte heller det viktiga just nu - det viktiga är att stötta barnets språkutveckling så mycket som möjligt”.
Hur vet man då om det verkligen ÄR en försening?

Det är som förälder inte alltid enkelt att veta när språkutvecklingen bara är lite långsammare än kompisens men fortfarande inom ramen för det normala/typiska, och när barnet inte följer den förväntade utvecklingen. Som vi redan konstaterat kan ju den språkliga förmågan se väldigt olika ut hos två barn utan att den ena kommer att visa sig ha en språkstörning.

Först och främst: är du det minsta orolig över ditt barns språkutveckling, be din BHV-sköterska skicka remiss till logoped för en bedömning. Du behöver inte vänta till barnet blir större och du behöver inte lyssna till välmenande råd. Du känner ditt barn bäst.

Med det sagt tror jag att det finns en efterfrågan på saklig information kring just språkliga milstolpar och vilka riskfaktorer som kan signalera att språket inte utvecklas som förväntat. Det kommer jag att berätta mer om i kommande inlägg!

1 kommentar

  1. Så viktigt att söka stöd och råd i tid och inte vänta. Jag skulle önska att alla förskolor förstår hur viktigt detta är och att de ALLTID lyfter detta med vårdnadshavare. Det finns de som inte vill/vågar ta till sig att barnets språk inte utvecklas som det ska och då MÅSTE förskolan agera.

    SvaraRadera

Back to Top